Mamma och pappa

Ett stort gnagande köttsår i själen. Såret gråter tåtar av blod, tårar som visar sig på utsidan fast än att såret i själen aldrig kommer att synas. Tårar som äter upp mig från insidan.
Ärren kommer att blekna, kanske kommer de till och med försvinna, men hur långt tid kommer det att ta? Hur mycket orkar en människa?
Bägaren rinner över gång på gång mot min vilja.
Allt är en process, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att läkningsprocessen skulle vara svårare än att få de skador som idag finns. År av elaka ord, ondska, hat och slag går inte att jämföra med läkningen. Varför ska det vara svårare att komma längre bort från de hemska än att vara i det?
Är det någon som ser att jag gråter mig till sömns på nätterna?
Är det någon som ser de ständiga mardrömmar om äcklet, äcklet som jag var rädd att lämna, alla slag som utdelades, alla hemska ord? Är det någon som ser?
Jag vill inte vara den skadade flickan, jag vet att jag kan vara så mycket mer, jag vill vara så mycket mer!
Jag skäms över det jag gör mot de människor runt mig som jag älskar, att jag ringer och skäller mitt i natten när det blir kaos i mitt huvud och jag inte vet vad jag ska göra av alla mina känslor och tankar.
Jag skäms över att jag inte kan förmå mig att be om ursäkt när jag insett vilka hemska saker jag sagt, att jag skrämmer min nära och kära, men det gör så ont och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för det är så mycket jag vill säga och be om ursäkt för.
Jag skäms över att de som jag värdesätter högst ska behöva se mig på det här viset, ska behöva se sitt barn, sin vän, sin syster lida.
Jag önskar bara att ni orkar vara med tills jag är läkt, tills min själ inte gråter längre.
Jag vill visa att jag kan vara en så mycket bättre människa och jag vet att jag kan, men jag måste bli hel först.

Jag kan bara uttrycka mig på papper just nu, jag klarar inte av att prata så det är därför jag inte ringt, orden vill inte lämna min mun men jag vill ändå försöka förklara lite grann. Det kanske inte är lätt att förstå varför jag gör som jag gör ibland och jag kan ibalnd int förklara det själv heller.Förlåt för allt, men jag försöker läka och jag vet att jag kan bli en så mycket bättre dotter då.Förlåt än en gång för att jag inte ringt men jag orkar inte prata just nu, tårarna skulle bara välla fram direkt då och jag skulle bli tvungen avbryta samtalet.

Jag älskar er.