Komplicerat

Det är nästan sjukt hur komplicerat allt är, finns saker som jag inte kan säga för att det inte låter bra i vissa öron, de öronen som har mest makt över mig. Jag tycker inte om det för 5 öre, jag hatar att någon annan har mer att säga till om när det är mitt liv än vad jag själv har.
Trots att jag inte vill så måste jag le och vara glad men det verkar som om det nästan inte är någon som förstår det nu.

Jag klarar inte av alla skriken, det är alltid någon som skriker och samma sak händer varje gång trots att det inte är mig dom skriker på. Min kropp blir helt stel, jag blir på helspänn, tårarna börjar rinna utan anledning. Min kropp minns, kroppen kommer alltid att minnas, speciellt nu när allt är nytt och upp och ner. Jag försöker gömma mitt huvud under kudden när jag hör någon höja rösten.
Jag vill bara bort till den plats där jag känner mig 100% trygg.

Är det någon som förstår att när detta nya livet kommer till världen så vill jag inte att någon annan ska ha kontrollen över dess liv som de har över mitt. Ett nytt liv utan socialamyndigheten och allt vad det innebär. Ett liv på våra egna ben.

Men det finns människor som ger stöd, som har stor förståelse för att jag vill detta och som är villiga att hjälpa till.
Jag är oerhört tacksam över det och kommer alltid att vara det.