Är äntligen hemma..

Min fredag började alldeles underbart..eller? Jag skulle inte riktigt tro det!

Var tvungen upp MYCKET tidigare än jag är van, jag brukar stiga upp runt 10-11 tiden men idag var jag tvungen upp 7 :S

Drog till skolan efter en snabb frukost och hade snabb kastat på mig ansiktet och gjorde del II av det nationella provet i Ma A. Det gick hyfsat bra, var bara 2 frågor som jag verkligen inte fattade så dom svarade jag inte på. Resten tror jag att jag hade rätt på, eller jag hoppas det iallafall (A)

Direkt efter provet så blev det möte med min MT lärare Carita, familjehemmet Milla och Jörgen, med mina föräldrar Billy och Margot, rektorn Kerstin och soc kärringen Helene.

Carita satt och babblade på om MT och sånt, var prat om hur det går i skolan för mig, hur det går med Milla och Jörgen occh hur det blir i framtiden.

Det var det jobbigaste mötet jag har varit på i hela mitt jävla liv.

Pappa skjutsade hem mig eftersom att dom hade med sig nå grejer som jag skulle ha.

Just nu snurrar det bara i huvet, vet nästan inte vad som är upp eller ner, vet inte vad som är bak eller fram, det är så oerhört blandade känslor så att det inte är sant!

Jag sitter och gråter men vet inte varför.

Är det för att jag saknar min familj?

Självklart saknar jag dom, det går inte en enda dag utan att jag tänker på dem och det gör ont på så olika sätt. Jag hatar dem samtidigt som jag älskar dem. Men jag älskar dem mest, kärleken är mycket starkare än hatet, det kommer den alltid att vara. Men det är så komplicerat, jag förstår mig inte ens på det själv.

Är det för att jag är extra känslig?

Självklart är jag extra känslig också, det kommer jag att vara några månader framöver.

Jag vill bara att det ska gå 3-4 år på 2 sekunder nu så att jag slipper åren som är framför mig just nu. Visst finns det hur mycket som helst jag ser fram emot och som jag verkligen inte vill missa men det finns samtidigt massor som jag skulle vilja hoppa över.

Jag vill bara att Krille ska komma hem nu så att jag får prata med han, gråta en skvätt i hans armar. Bara få häva ur mig allt, det jag inte menar, det jag menar.

En tår för varje gång jag har tänkt på er